majagardstroms.blogg.se

När jag sitter till häst så har jag väldigt lätt till tårar, blir väldigt känslosam. Det är för att jag har alldeles för höga krav på mig själv, jämför mig med andra och tycker att jag själv är dålig. Men ändå vet jag att jag kan rida, jag säger inte att jag är bäst men jag kan rida. Därimot om jag ser att det går bra för alla andra under samma lektion och mindre bra för mig så känner jag mig värdelös, då rinner det några tårar ner för min kind.

 

Ett exempel är nu i fredags, vi skulle göra en egen liten bana som vi skulle hoppa runt lite på, jag har då blivit tilldelad en häst som just nu för tillfället är väldigt på, springig, stark och lyssnar inte alls. Antingen springer hon på eller så står hon på stället och galopperar. Jag och Gunilla bollade lite idéer om varför det är så, och vi tror inte att det bara är för att hon tycker det är kul, för dom från marken ser ingen glädje i henne när hon gör som hon gör, utan mer tecken på kanske obehag eller liknande. Kiropraktorn ska kolla på henne i veckan och sadeln ska även kollas, märker vi ingen skillnad får vi se hur vi går till väga. Det är hästlärarans val om dom ska kolla henne på klinik eller inte.

Men tillbaka till ridpasset, när jag red en häst jag inte kunde reglera alls och det gick bara dåligt så kände jag mig minst lika dålig, då gick jag till Gunillas kontor och berättade hur det kändes och hon vände som sagt mina negativa tankar till något bra. Gick ut med ett leende och kände - Fan Maja, detta klarar jag. Sjukt skönt att tänka så och är redan peppad på veckans ridlektioner, för jag klarar av det! Förlåt för rörig text.